BARA SPRING

Här i Kenya har löpning verkligen fått en annan innebörd för mig. Jag älskade att springa hemma, att sätta igång en podd och springa runt sjödiken eller i skogen tillexempel. Men här har det fått en helt ny mening i mitt liv. En ny nivå.
 
På onsdagar har vi varit ett gäng som stuckit ut och sprungit. Det har varit nästan höjdpunkten på veckan, för jag har fått komma bort från internatet och bara.... springa! Jag har sett så himla mycket, som jag sedan kunnat ha med mig när vi tänkt hitta på saker. "Hörrni, det finns ett jättefint köpcenter borta vid Westgate, det finns massa restauranger någon kilometer bort, det har jag sett när vi sprungit" är sådant jag kunnat säga till de andra som inte varit med, föra vidare sånt som de inte fått uppleva.
 
 
De senaste veckorna har vi dessutom sprungit med min matte-lärare på helgmorgonen. Och jag har insett att jag inte behöver musik eller en poddcast för att ta mig runt långa sträckor. Det är det fina med att springa, man bara gör det utan att tänka, eller att tänka på allt. Det har kenyaner lärt mig, man bara springer. I Sverige är det som att man måste ha de bästa Nike-skorna, sin nya t-shirt och en mobilhållare på armen för att klara av att springa, men här gör man det bara. Man springer i flip-flops, söndriga sneakers och kanske jeans. Några springer barfota, och helt utan mobil eller något att fokusera på. Men de springer. Kilometer efter kilometer, runt, runt. För det är något man bara gör.
I mars är vi anmälda till ett lopp, och jag har inte bestämt mig för hur långt jag vill springa. Jag vet att i Sverige hade jag nog inte ens anmält mig, eller i alla fall valt den kortaste sträckan. Men här är det annorlunda, och jag vill verkligen ha med mig den erfarenheten när jag lämnar Sverige 3 månader senare.
 
 
 
Allmänt, Träning Och Hälsa | |
Upp