OM ATT ÅKA HEM FRÅN SSN

Jag har 3 dagar kvar i Kenya, och det känns 100 gånger jobbigare att åka hem än att åka hit. Alltså, det jag kände i augusti kring att åka hit, nervositeten, det faktum att jag inte skulle träffa familjen på 10 månader, att jag inte visste vad jag gav mig in på och allt det där, det är ingenting mot seperationsångesten jag känner nu.
 
Jag vill inte hem. Det spelar ingen roll att vi bara har kallvatten i duschen, att toapappret är slut, att det är skitkallt och att strömmen och internetet försvinner med jämna mellanrum. Det spelar ingen roll att allt det där finns hemma, att jag kommer kunna göra precis vad jag vill, äta vad jag vill, träffa alla jag vill. För jag trivs här. Jag har aldrig mått så bra som jag gör här. Det går inte att beskriva det lugn som infattat sig här borta, för det finns inga krav, ingen stress, inga måsten, ingen som dömer. Kenyaner oroar sig inte, är inte olyckliga. Och det smittar av sig på mig.
 
Jag vill inte trängas på centralstationen i Malmö och springa in i stressade människor som pratar i telefon och som måste hinna i tid till jobbet. Jag vill inte betala något i en kassa utan att småprata med kassören eller åka buss utan att hälsa på chauffören. Jag vill inte leva i ett samhälle som aldrig lever i nuet. Men om 3 dagar gör jag det igen. Och jag vill bara inte åka hem.
 
 
KENYA | |
Upp